Bostadsbrist och bostadspriser

Bostadspolitik, bostadspriser och bostadslånen diskuteras flitigt för närvarande och ett återkommande tema är bostadsbristen. Är det bostadsbrist och hur mycket påverkar detta i så fall bostadspriserna?

1) Bostadsbrist 

De flesta som köper en bostad har redan en och det här med inflyttning till städerna verkar vara en sanning med modifikation. Migrationspolitiken gör dock att vi har hundratusentals nya invånare som behöver bostäder. Ingen verkar veta hur dessa bostäder praktiskt skall kunna byggas eller vem som skall betala för dom.  De som behöver dom kan nämligen inte betala för dom, och svenskar är redan är ett av världens högst belånade folk.

2) Bostadsköer
Alliansen minskade kraftigt antalet hyresrätter genom att göra om dessa till bostadsrätter, samtidigt som det inte lönar sig att bygga nya tack vare hyresreglering.

Det byggs dock hyresrätter, men dessa har ofta så kallade presumtionshyror vilket i praktiken är marknadshyror. Det betyder att efterfrågan är låg och i Barkabystaden måste man t.ex. sänka hyrorna för att få lägenheterna uthyrda.

Det finns alltså hyresrätter  i Stockholms län, framför allt i kranskommunerna. Bristen består i att många vill ha lägenheter med låga (reglerade) hyror nära city, men några sådana lär det alltså inte byggas.

3) Bostadspriserna
Priserna för bostäder har ökat under en längre tid, men de senaste 15 åren har de stigit avsevärt kraftigare än inkomsterna.

Bostadspriser, utveckling (SCB)

Anledning är givetvis nya bostadslån och skuldsättning ökar mycket riktigt rekordsnabbt. Vore det inte för subventionerade lån (ränteavdrag) och minusräntor hade knappast priserna kunna öka i samma takt. Om räntan höjs ett par procentenheter skulle priserna påverkas direkt.

Slutsats
Det finns bostäder i Sverige, men inte billiga hyresrätter i centrala lägen.  Migrationspolitiken gör dock att vi har ett kroniskt efterfrågeöverskott och även om vi kunde bygga bostäder skulle de som behöver dessa bostäder sannolikt inte ha råd med dom .

Samtidigt subventionerar staten bolån och sätter räntan under noll vilket får bostadspriserna att rusa och svenskar att skuldsätta sig allt mer.

Inget svenskt riksdagsparti verkar vara nära en lösning.

Minusräntan gör oss fattiga

Sverige börjar så sakteliga vänja sig vid minusränta, och utsikten att Ingves skall tappa ansiktet och börja lyssna på kritikerna är nog minimal. Riksbankens mål är nämligen ett stabilt penningvärde vilket man tolkat som att vi bör ha en inflation på ca 2%. 

Hur vettigt det är att värdet av våra intjänade pengar då minskar med en sådär 25% redan år 2030 får bli föremål för ett framtida inlägg.

Tack vare minusräntan verkar kronan dock bli värdelös snabbare än så. På 5 år har kronan minskat i värde i förhållande till både dollarn (6->8 kr) och euron ( 8,3->9,7). Svensken har på 5 år blivit 25% fattigare än Amerikanen.

Man skulle kunna tänka sig att detta diskuterades livligt i fikarummen, för svenska löntagare har ju inte blivit kompenserade för detta i form av löneökningar eller högre ränta på pensionspengarna.

Kanske skulle temperaturen i fikarummen stiga om det framkom vem som faktiskt tjänar på minusräntan. Aktieägare kan t.ex. se fram emot större utdelningar och högre bolagsvärden då svenska exporten gynnas av lägre priser. Ett annat exempel är fastighetsägare som har sett priserna på sina fastigheter öka snabbt.

Penningpolitiken gör nämligen att penningmängden ökar snabbt och de nya pengarna går främst till de som redan har stora tillgångar. Samtidigt gröps värdet av löner, sparkonton och pensioner snabbt ur och den som måste låna till boende behöver låna allt större belopp.

Det är förvånande att detta inte diskuteras i fikarummen, på ledarsidorna eller inom politiken.
I framtiden lär man skaka på huvudet åt detta galna experiment.