tisdag 30 augusti 2016

Vinster i välfärden del 2

Idag har Regeringens utredare av vinster i välfärden kommit på en ny snilleblixt som skall se till att kakan äts upp men ändå finns kvar. Regeringen är nämligen både för och emot vinster i välfärden.
Snilleblixten består i att man skall begränsa vinsterna till ca 8 % (+ KPI) vilket tydligen skall vara ganska precis exakt lagom mycket vinst.

Det finns dock flera problem med detta.

1) Marknaden skall gynna den bästa leverantören, men nu tas den drivkraften bort. Resurser skall kanaliseras till den utövare som ger bäst avkastning/värde eftersom det gynnar alla parter mest.

2) Blåslampan borde  vara på den som inte gör vinst. Om privata och statliga aktörer konkurrerar på samma villkor betyder en hög vinst helt enkelt att den privata aktören är effektivare (allt annat lika).

3) Företaget måste också ta förlusterna när det går dåligt, Flera års vinster kan snabbt raderas när företaget går dåligt.

4) En investerare riskerar att förlora hela beloppet, och som egen företagare hamnar du utanför trygghetssystemen. Är det då samtidigt rimligt att begränsa möjligheterna till vinst?

5) Det finns många sätt att kringgå ett vinstförbud. Till exempel kan ägaren starta ett byggbolag som fakturerar skolan höga kostnader för renoveringar och liknande.

6)  Om staten inte också äger alla företag blir det svåra gränsdragningsproblem vilket jag tidigare skrivit om på bloggen. Är det t.ex. fel att Volvo/Scania tjänar pengar på skolbussen?

Det är svårt att se förslaget som annat än populistiskt eftersom en professionell utredare rimligtvis måste vara införstådd med ovanstående problematik. Det är helt enkelt ett beställningsjobb av regeringen som försöker komma undan med hedern i behåll.

Jag har själv barn i skolålder vilka tidigare gått i flera kommunala skolor. I våras tog vi steget att flytta barnen till Engelska Skolan, och det är en enorm kvalitetsskillnad på alla plan. Kan de leverera så pass mycket bättre kvalitet och ändå tjäna en slant har jag inget emot det. Snarare borde kommunen skämmas för att de slösar bort mina skattepengar.

söndag 28 augusti 2016

Bostadsbrist och migation

Det har skrivits mycket om bostadsbrist senaste tiden, och bland annat har Boverket räknat ut att det behövs 710 000 nya bostäder de närmaste 10 åren. Visst föds det en och annan svensk, men migrationspolitiken är en avgörande faktor, så låt oss undersöka detta vidare.



Nu är ju inte asylinvandring källan till alla bostadsproblem, men bara 2015  kom 162 877  asylsökande (de flesta enligt uppgift ifrån Syrien) som ju så småningom skall bo någonstans.

Som tur är ökar bostadsbyggandet kraftigt, vilket regeringen inte är sena att ta åt sig äran av, trots att dessa byggen naturligtvis planerades många år tidigare.

Färdigställda bostäder, år (SCB)
Påbörjade bostäder, år (SCB)


Regeringen vänder nu på alla stenar men som vanligt struntar man i de verkningsfulla åtgärderna och föreslår de mest skadliga. Med andra ord blir t.ex. hyresregleringen och flyttskatterna kvar, samtidigt som fokus hamnar på fler subventioner och bidrag.

Egentligen spelar det ingen roll, för det kommer enligt flera kritiker ändå inte gå att bygga bort bostadsbristen. Byggbranschen har begränsad kapacitet och dessutom måste såväl infrastruktur (el och vatten) som samhällsservice (vård och skola) byggas ut i samma takt.

Men låt oss, som en riktig politiker, lämna verkligheten en stund och anta att det faktiskt går.
Vem skall då betala för dessa bostäder? Den som har varken pengar eller jobb kan inte köpa eller hyra en bostad om inte någon annan betalar.

Svenska politiker svamlar när de pratar om att bygga bort krisen.

lördag 6 augusti 2016

Våldtäktskommisionen

Sverige behöver en våldtäktskommission

I sommar har vi nästan dagligen kunnat läsa om övergrepp och våldtäkter. Bakom varje rubrik finns en kvinna som traumatiserats för livet. Enligt BRÅ har antalet anmälda sexualbrott nästan dubblats på 10 år och utvecklingen är tydligt på väg åt fel håll. Kvinnor  har all anledning att vara mycket oroade.



Samtidigt tar samhället tar på sig allt fler uppgifter, allt ifrån att bygga sportanläggningar till att hjälpa människor på andra kontinenter.  Statens allra mest grundläggande och viktigaste uppgift måste ändå att skydda landets invånare. Det har staten att misslyckas med, vilket är helt oacceptabelt.

Normalt är det medborgarna som begär hjälp av polisen, men numer efterfrågar polisen regelbundet vår hjälp att fånga sexförbrytare.  Sverige har också avsevärt färre poliser än de flesta andra EU-länder (2st per invånare jämfört med ett EU-genomsnitt på 3,5) och bara ett fåtal (ca 14% )  fall klaras upp. 

Inte blir det lättare för att polisen och media konsekvent utelämnar signalement med hänvisning till olika policy. Hur skall kvinnor kunna göra en riskbedömning om inte hotbilden är känd, och hur effektivt fångas dessa gärningsmän utan signalement?
En del debattörer menar att män i allmänhet är kollektivt skyldiga, men flera uppgifter antyder på att det kan finnas andra gemensamma nämnare bakom den stora ökningen av övergrepp. I polisens lägesrapport från maj (d.v.s. innan sommaren) framgår till exempel att asylsökande ungdomar vanligtvis ligger bakom övergrepp i simhallar och i grupp på offentliga platser för att bara ge ett exempel.

Vi är skyldiga svenska kvinnor att ta reda på reda på vad som kan ligga bakom den tragiska utvecklingen. Alla fakta måste upp på bordet! Därefter måste en rad koordinerade åtgärder genomföras. Här kommer några förslag för att sätta bollen i rullning:
  •           Översyn av sexualbrottslagar och hur dessa tillämpas
  •           Detaljerade uppgifter ex gärningsmännens demografi i brottsstatistiken
  •           Tuffare straffskalor, särskilt för återfallsförbrytare. De skall bort ifrån gatan.
  •           Användning av DNA-register
  •           Ålderskontroll då det behövs för att fastställa rätt straff
  •           Publicering av signalement i större utsträckning, inga fler kod 291 eller liknande
  •           Ökade krav på kameraövervakning och ordningsvakter vid offentliga evenemang
  •           Ökad polisnärvaro på gator och torg, prioritering av våldsbrott
  •           Mer resurser för att utreda och lagföra brott
  •           Utvisningar av utländskt födda förövare
  •           Förebyggande arbete bland riskgrupper
  •           Information till riskgrupper om svensk lag & norm, t.ex information till migranter
Nu under sommaren, då övergreppen eskalerat, går myndighetsanvariga och folkvalda på semester. Alla behöver semester, men det saknas ett krismedvetande. Läget är akut och vi kan inte stillasittande tillåta denna utveckling att fortsätta.

Sverige behöver en våldtäktskommission som snabbt, och utan politiska hänsyn, föreslår åtgärder för att öka kvinnors trygghet.