tisdag 7 juni 2016

Sagan om landet Tafatt

Sagan om landet tafatt

Det var en gång ett land så långt borta att nästan ingen hade hört talas om det.  Folket där levde i fred, utan att oroa sig för världen runtomkring. Staten tog hand om medborgarna och konflikter löstes i samförstånd.

Frågan är om frågan får ett lyckligt slut, för landets ledare har nämligen gått vilse.

.
Trots världens högsta skatter blir det allt svårare för staten att ta hand om medborgarna, och världen utanför gör sig påmind, inte minst genom köer av människor som vill ta del av välståndet.  Allt vi tidigare tog för givet ligger nu på bordet. Det finns stora utmaningar när det gäller skola, migration, bostäder, infrastruktur, energi, försvar, säkerhet och trygghet o.s.v..

I TV-soffan talas det om dessa utmaningar, men det verkar vara viktigare att profilera sig på en eller annan symbolfråga eller peka ut någon annan som ansvarig för sådant som inte fungerar.   Politiken har förvandlats till ett PR-spektakel där alla mest är rädda för att göra fel.

Förutom sjunkande väljarsiffror finns det numer inget som skrämmer en politiker så mycket som en redig reform. Istället är det är mer av samma som gäller, och med lite tur blir någon annans problem.

I fikarummen på arbetsplatserna börjar man däremot ana oråd, och allt fler nickar synkroniserat när aktuella problem diskuteras på afterwork-kvällen. Gapet mellan folket och makten växer sig allt större, och för vissa politiker verkar folket mest utgör ett störande moment i samhällsbygget. 

Oppositionen borde ha smashläge, men sitter vid sidan av banan och knyter skorna. Det kanske är lika bra, för de är lika rädda för reformer som regeringen.  

Det är nu längesedan det genomfördes en reform som hade mätbar effekt på våra stora utmaningat.

Vart är politikerna som vågar tala klarspråk och fatta viktiga men ibland tuffa beslut?
De verkar inte finnas i landet tafatt i alla fall.

lördag 4 juni 2016

Vem tjänar pengar på barnen?

Senaste veckan har det återigen varit hård ordväxling om vinster i välfärden sedan Statsministern talade om att sälja barn på börsen. Just när man trodde privatiseringsfrågan blåst över för den här gången, då det inte verkar finnas någon majoritet för vinstförbud i riksdagen.

Det "råkade" tajma väl med Academedias börsnotering den 16:e juni. Helt förståeligt "rasade" VD Marcus Strömberg mot Löfvens uttalande. Antingen tillåter man ju företag i välfärden eller inte, men att uttala sig på det här sättet riskerar att göra såväl kunder (föräldrar och elever) samt aktieägare oroliga. Självklart kostar sådana uttalande Acamedia

Nåväl, om inte uttalandet följs upp med ytterligare uttalanden eller åtgärder så lägger sig nog debatten igen. Däremot kvarstår en fråga som ingen riktigt verkar ha funderat på, nämligen vart man drar gränsen för vinster.

Låt oss titta på ett par exempel.

Kalle går upp på morgonen och tar bussen till skolan.

- Buss och bränseleverantören med underleverantörer tjänar pengar 

Inne i klassrummet sitter Kalle vid bänken och öppnar ett övningshäfte.

- Byggföretaget som byggde skolan, möbelleverantören och läromedelsförlaget tjänar pengar

Därefter äter Kalle lunch i skolmatsalen

- Matleverantören med underleverantörer (bonden, tillverkaren, grossisten osv) tjänar pengar

Ni förstår säkert vartåt det lutar. Kanske tjänar du indirekt själv pengar på barnen?

Frågan om privatisering blir mest plakatpolitik eftersom det är ofrånkomligt att någon tjänar pengar på barn och sjuka. Alternativet vore nämligen att staten äger allt.

Något är helt på tok om vissa företag kan slussa miljoner till skatteparadis. Antingen är staten en fruktansvärt ineffektiv leverantör, eller så finns det inte tillräcklig med konkurrens. Detta måste ses över.

Den viktiga frågan är dock vart skattebetalarna kan få mest kvalitet per krona, och hur beställaren följaren upp leveransen. Men då tänker ju jag förstås logiskt.