Sagan om landet tafatt
Det var en gång ett land så långt borta att nästan ingen
hade hört talas om det. Folket där levde
i fred, utan att oroa sig för världen runtomkring. Staten tog hand om medborgarna
och konflikter löstes i samförstånd.
Frågan är om frågan får ett lyckligt slut, för landets ledare har nämligen gått vilse.
.
Trots världens högsta skatter blir det allt svårare för
staten att ta hand om medborgarna, och världen utanför gör sig påmind, inte
minst genom köer av människor som vill ta del av välståndet. Allt vi tidigare tog för givet ligger nu på
bordet. Det finns stora utmaningar när det gäller skola, migration, bostäder,
infrastruktur, energi, försvar, säkerhet och trygghet o.s.v..
I TV-soffan talas det om dessa utmaningar, men det verkar vara
viktigare att profilera sig på en eller annan symbolfråga eller peka ut någon annan
som ansvarig för sådant som inte fungerar. Politiken
har förvandlats till ett PR-spektakel där alla mest är rädda för att göra fel.
Förutom sjunkande
väljarsiffror finns det numer inget som skrämmer en politiker så mycket som en
redig reform. Istället är det är mer av samma som gäller, och med lite tur blir
någon annans problem.
I fikarummen på arbetsplatserna börjar man däremot ana oråd,
och allt fler nickar synkroniserat när aktuella problem diskuteras på afterwork-kvällen.
Gapet mellan folket och makten växer sig allt större, och för vissa politiker verkar
folket mest utgör ett störande moment i samhällsbygget.
Oppositionen borde ha smashläge, men sitter vid sidan av
banan och knyter skorna. Det kanske är lika bra, för de är lika rädda för
reformer som regeringen.
Det är nu längesedan det genomfördes en reform som hade mätbar effekt på våra stora utmaningat.
Vart är politikerna som vågar tala klarspråk och fatta viktiga men ibland tuffa beslut?
De verkar inte finnas i landet tafatt i alla fall.
