Vinster i välfärden del 2

Idag har Regeringens utredare av vinster i välfärden kommit på en ny snilleblixt som skall se till att kakan äts upp men ändå finns kvar. Regeringen är nämligen både för och emot vinster i välfärden.
Snilleblixten består i att man skall begränsa vinsterna till ca 8 % (+ KPI) vilket tydligen skall vara ganska precis exakt lagom mycket vinst.

Det finns dock flera problem med detta.

1) Marknaden skall gynna den bästa leverantören, men nu tas den drivkraften bort. Resurser skall kanaliseras till den utövare som ger bäst avkastning/värde eftersom det gynnar alla parter mest.

2) Blåslampan borde  vara på den som inte gör vinst. Om privata och statliga aktörer konkurrerar på samma villkor betyder en hög vinst helt enkelt att den privata aktören är effektivare (allt annat lika).

3) Företaget måste också ta förlusterna när det går dåligt, Flera års vinster kan snabbt raderas när företaget går dåligt.

4) En investerare riskerar att förlora hela beloppet, och som egen företagare hamnar du utanför trygghetssystemen. Är det då samtidigt rimligt att begränsa möjligheterna till vinst?

5) Det finns många sätt att kringgå ett vinstförbud. Till exempel kan ägaren starta ett byggbolag som fakturerar skolan höga kostnader för renoveringar och liknande.

6)  Om staten inte också äger alla företag blir det svåra gränsdragningsproblem vilket jag tidigare skrivit om på bloggen. Är det t.ex. fel att Volvo/Scania tjänar pengar på skolbussen?

Det är svårt att se förslaget som annat än populistiskt eftersom en professionell utredare rimligtvis måste vara införstådd med ovanstående problematik. Det är helt enkelt ett beställningsjobb av regeringen som försöker komma undan med hedern i behåll.

Jag har själv barn i skolålder vilka tidigare gått i flera kommunala skolor. I våras tog vi steget att flytta barnen till Engelska Skolan, och det är en enorm kvalitetsskillnad på alla plan. Kan de leverera så pass mycket bättre kvalitet och ändå tjäna en slant har jag inget emot det. Snarare borde kommunen skämmas för att de slösar bort mina skattepengar.

Bostadsbrist och migation

Det har skrivits mycket om bostadsbrist senaste tiden, och bland annat har Boverket räknat ut att det behövs 710 000 nya bostäder de närmaste 10 åren. Visst föds det en och annan svensk, men migrationspolitiken är en avgörande faktor, så låt oss undersöka detta vidare.

Nu är ju inte asylinvandring källan till alla bostadsproblem, men bara 2015  kom 162 877  asylsökande (de flesta enligt uppgift ifrån Syrien) som ju så småningom skall bo någonstans.

Som tur är ökar bostadsbyggandet kraftigt, vilket regeringen inte är sena att ta åt sig äran av, trots att dessa byggen naturligtvis planerades många år tidigare.

Färdigställda bostäder, år (SCB)

Påbörjade bostäder, år (SCB)

Regeringen vänder nu på alla stenar men som vanligt struntar man i de verkningsfulla åtgärderna och föreslår de mest skadliga. Med andra ord blir t.ex. hyresregleringen och flyttskatterna kvar, samtidigt som fokus hamnar på fler subventioner och bidrag.

Egentligen spelar det ingen roll, för det kommer enligt flera kritiker ändå inte gå att bygga bort bostadsbristen. Byggbranschen har begränsad kapacitet och dessutom måste såväl infrastruktur (el och vatten) som samhällsservice (vård och skola) byggas ut i samma takt.

Men låt oss, som en riktig politiker, lämna verkligheten en stund och anta att det faktiskt går.
Vem skall då betala för dessa bostäder? Den som har varken pengar eller jobb kan inte köpa eller hyra en bostad om inte någon annan betalar.

Svenska politiker svamlar när de pratar om att bygga bort krisen.

Våldtäktskommisionen

Sverige behöver en våldtäktskommission

I sommar har vi nästan dagligen kunnat läsa om övergrepp och våldtäkter. Bakom varje rubrik finns en kvinna som traumatiserats för livet. Enligt BRÅ har antalet anmälda sexualbrott nästan dubblats på 10 år och utvecklingen är tydligt på väg åt fel håll. Kvinnor  har all anledning att vara mycket oroade.

Samtidigt tar samhället tar på sig allt fler uppgifter, allt ifrån att bygga sportanläggningar till att hjälpa människor på andra kontinenter.  Statens allra mest grundläggande och viktigaste uppgift måste ändå att skydda landets invånare. Det har staten att misslyckas med, vilket är helt oacceptabelt.

Normalt är det medborgarna som begär hjälp av polisen, men numer efterfrågar polisen regelbundet vår hjälp att fånga sexförbrytare.  Sverige har också avsevärt färre poliser än de flesta andra EU-länder (2st per invånare jämfört med ett EU-genomsnitt på 3,5) och bara ett fåtal (ca 14% )  fall klaras upp. 

Inte blir det lättare för att polisen och media konsekvent utelämnar signalement med hänvisning till olika policy. Hur skall kvinnor kunna göra en riskbedömning om inte hotbilden är känd, och hur effektivt fångas dessa gärningsmän utan signalement?

En del debattörer menar att män i allmänhet är kollektivt skyldiga, men flera uppgifter antyder på att det kan finnas andra gemensamma nämnare bakom den stora ökningen av övergrepp. I polisens lägesrapport från maj (d.v.s. innan sommaren) framgår till exempel att asylsökande ungdomar vanligtvis ligger bakom övergrepp i simhallar och i grupp på offentliga platser för att bara ge ett exempel.

Vi är skyldiga svenska kvinnor att ta reda på reda på vad som kan ligga bakom den tragiska utvecklingen. Alla fakta måste upp på bordet! Därefter måste en rad koordinerade åtgärder genomföras. Här kommer några förslag för att sätta bollen i rullning:

•           Översyn av sexualbrottslagar och hur dessa tillämpas
•           Detaljerade uppgifter ex gärningsmännens demografi i brottsstatistiken
•           Tuffare straffskalor, särskilt för återfallsförbrytare. De skall bort ifrån gatan.
•           Användning av DNA-register
•           Ålderskontroll då det behövs för att fastställa rätt straff
•           Publicering av signalement i större utsträckning, inga fler kod 291 eller liknande
•           Ökade krav på kameraövervakning och ordningsvakter vid offentliga evenemang
•           Ökad polisnärvaro på gator och torg, prioritering av våldsbrott
•           Mer resurser för att utreda och lagföra brott
•           Utvisningar av utländskt födda förövare
•           Förebyggande arbete bland riskgrupper
•           Information till riskgrupper om svensk lag & norm, t.ex information till migranter

Nu under sommaren, då övergreppen eskalerat, går myndighetsanvariga och folkvalda på semester. Alla behöver semester, men det saknas ett krismedvetande. Läget är akut och vi kan inte stillasittande tillåta denna utveckling att fortsätta.

Sverige behöver en våldtäktskommission som snabbt, och utan politiska hänsyn, föreslår åtgärder för att öka kvinnors trygghet.

Varför räntan aldrig höjs

I dagarna beslutade Riksbanken att ligga kvar med minusränta, och justerade samtidigt ned sin räntebana. Som alltid tror Riksbanken att det skall bli högre ränta framöver, men facit visar att alla andra än Riksbanken själva är bättre på att bedöma det framtida ränteläget.

Reporänta med osäkerhetsintervall

(Procent, kvartalsmedelvärden)

Så, när kommer då räntan att höjas till "normala"  nivåer?

Riksbanken (och sina centralbankskollegor) har misslyckats med inflationsmålet i ett decennium, och förhoppningarna om en överhettad ekonomi grusas av att världsekonomin börjar vända ned. Det verkar stört omöjligt att få upp inflationen i de skulddopade ekonomierna.

Samtidigt har politikerna inte genomfört nödvändiga reformer för att skapa ekonomisk  tillväxt

Visserligen kan marknaden höja priset på risk (räntan) gå upp när långivarna tappar förtroendet för låntagarna, men detta ligger delvis utanför Riksbankens kontroll.  Den 10-åriga grekiska statsobligationen får tjäna som exempel.

Vad skulle då hända om Riksbanken, eller de andra centralbankerna, höjde sin ränta? Bloggläsaren har tidigare kunna läsa om att Svenskarna är ett av världens högst belånade folk. Det betyder att en räntehöjning kommer att svida ordentligt vilket kommer att dra ned konsumtionen, vilket skapar en negativ nedåtspiral för ekonomin.

Med andra ord kommer räntorna inte att kunna höjas igen på länge, varken i Sverige eller någon annan skulddopad ekonomi. Om inte annat skulle det leda till ekonomisk härdsmälta.

Centralbankerna måste helt enkelt fortsätta trycka pengar och öka på skuldbubblan för att ekonomin inte skall krascha. Kraschar den måste än mer extrema åtgärder till, eftersom kranarna redan står vidöppna. Skuldbubblan måste fortsätta att blåsas upp för att hålla ekonomin igång.

Riksbanken kommer därför aldrig att höja räntan.

Det oundvikliga slutet blir antigen att skuldbubblan kollapsar och kastar oss in i en deflationsspiral (d.v.s. skulderna fallerar och pengarna försvinner), eller att de massiva stimulanserna leder till hyperinflation. Givetvis blir det då återigen besvärligt (läs omöjligt) för bankerna.

Finns det överhuvudtaget något realistiskt mjuklandningsalternativ?

Sexuella övergrepp på festivaler

Sommarens festivalsäsongen har dragit igång som vanligt, eller är det verkligen som vanligt? Media har nämligen flitigt rapporterat om olika övergrepp under de senaste veckorna.

Sexövergrepp är inget nytt vilket får feministerna att hänga ut Svenska män i allmänhet.

Samtidigt finns det en del som tyder på att just de här övergreppen representerar ett nytt fenomen. I flera fall, kanske till och med de flesta, handlar det nämligen främst om ensamkommande "barn" ifrån Mellanöstern och Afrika.

Det är med andra ord är det upplagt för heta diskussioner i media och TV-sofforna. 

På bloggen har det tidigare skrivits om just sexualbrott bland utomeuropeiska män, och partikollegan Fredrik Morenius har även han skrivit om att just utomeuropeiska män är överrepresenterade vilket lett till en stor ökning av sexövergreppen.

Om det nu är så att gruppen är överrepresenterad så kanske det måste till riktade åtgärder?

Vår statsminister har insett allvaret och drämmer till med (wait for it) en ny samtyckeslag. Samtycke i alla ära men handen upp - hur många tror att tafsandet på festivaler minskar dramatiskt om vi inför en samtyckeslag?

Löfven skall också på något sätt se till att polisen blir bättre på att utreda sexualbrott. Polisen verkar dock inte se sambandet och skyller mest på ökad anmälningsbenägenhet samtidigt som rättsväsendet ser till att förövare slipper straff eftersom de är barn, och utvisas kan de inte heller eftersom det är farligt i de förmodade hemländerna.

Några kraftfulla ändringar som t.ex. utvisningar av våldtäktsmän utan uppehållstillstånd lär inte ligga i korten eftersom det vore allt för känsligt.

Kvinnor i Sverige har tyvärr all anledning att fortsatt känna sig oroliga. Det lär tyvärr bli värre innan det blir bättre.

Tills dess passar på att tipsa om Krav Maga som bl.a. representeras i Sverige genom Krav Maga Global och IKMF. Israeliska kvinnor vet nämligen hur en slipsten skall dras:

Sagan om landet Tafatt

Sagan om landet tafatt

Det var en gång ett land så långt borta att nästan ingen hade hört talas om det.  Folket där levde i fred, utan att oroa sig för världen runtomkring. Staten tog hand om medborgarna och konflikter löstes i samförstånd.

Frågan är om frågan får ett lyckligt slut, för landets ledare har nämligen gått vilse.

.

Trots världens högsta skatter blir det allt svårare för staten att ta hand om medborgarna, och världen utanför gör sig påmind, inte minst genom köer av människor som vill ta del av välståndet.  Allt vi tidigare tog för givet ligger nu på bordet. Det finns stora utmaningar när det gäller skola, migration, bostäder, infrastruktur, energi, försvar, säkerhet och trygghet o.s.v..

I TV-soffan talas det om dessa utmaningar, men det verkar vara viktigare att profilera sig på en eller annan symbolfråga eller peka ut någon annan som ansvarig för sådant som inte fungerar.   Politiken har förvandlats till ett PR-spektakel där alla mest är rädda för att göra fel.

Förutom sjunkande väljarsiffror finns det numer inget som skrämmer en politiker så mycket som en redig reform. Istället är det är mer av samma som gäller, och med lite tur blir någon annans problem.

I fikarummen på arbetsplatserna börjar man däremot ana oråd, och allt fler nickar synkroniserat när aktuella problem diskuteras på afterwork-kvällen. Gapet mellan folket och makten växer sig allt större, och för vissa politiker verkar folket mest utgör ett störande moment i samhällsbygget. 

Oppositionen borde ha smashläge, men sitter vid sidan av banan och knyter skorna. Det kanske är lika bra, för de är lika rädda för reformer som regeringen.  

Det är nu längesedan det genomfördes en reform som hade mätbar effekt på våra stora utmaningat.

Vart är politikerna som vågar tala klarspråk och fatta viktiga men ibland tuffa beslut?

De verkar inte finnas i landet tafatt i alla fall.

Vem tjänar pengar på barnen?

Senaste veckan har det återigen varit hård ordväxling om vinster i välfärden sedan Statsministern talade om att sälja barn på börsen. Just när man trodde privatiseringsfrågan blåst över för den här gången, då det inte verkar finnas någon majoritet för vinstförbud i riksdagen.

Det "råkade" tajma väl med Academedias börsnotering den 16:e juni. Helt förståeligt "rasade" VD Marcus Strömberg mot Löfvens uttalande. Antingen tillåter man ju företag i välfärden eller inte, men att uttala sig på det här sättet riskerar att göra såväl kunder (föräldrar och elever) samt aktieägare oroliga. Självklart kostar sådana uttalande Acamedia

Nåväl, om inte uttalandet följs upp med ytterligare uttalanden eller åtgärder så lägger sig nog debatten igen. Däremot kvarstår en fråga som ingen riktigt verkar ha funderat på, nämligen vart man drar gränsen för vinster.

Låt oss titta på ett par exempel.

Kalle går upp på morgonen och tar bussen till skolan.

- Buss och bränseleverantören med underleverantörer tjänar pengar 

Inne i klassrummet sitter Kalle vid bänken och öppnar ett övningshäfte.

- Byggföretaget som byggde skolan, möbelleverantören och läromedelsförlaget tjänar pengar

Därefter äter Kalle lunch i skolmatsalen

- Matleverantören med underleverantörer (bonden, tillverkaren, grossisten osv) tjänar pengar

Ni förstår säkert vartåt det lutar. Kanske tjänar du indirekt själv pengar på barnen?

Frågan om privatisering blir mest plakatpolitik eftersom det är ofrånkomligt att någon tjänar pengar på barn och sjuka. Alternativet vore nämligen att staten äger allt.

Något är helt på tok om vissa företag kan slussa miljoner till skatteparadis. Antingen är staten en fruktansvärt ineffektiv leverantör, eller så finns det inte tillräcklig med konkurrens. Detta måste ses över.

Den viktiga frågan är dock vart skattebetalarna kan få mest kvalitet per krona, och hur beställaren följaren upp leveransen. Men då tänker ju jag förstås logiskt.