Vinster i välfärden del 3

Det har tidigare skrivits om vinster i välfärden på denna blogg, dels angående hur svårt det är att dra gränser över vad företag kan tänkas tjäna pengar på eller inte (skolböcker, skolbyggnader osv), och dels på temat om att den mest effektiva tjänsten borde gynnas (må bäste man vinna). Det är därför en grov förenkling att skriva "ingen skall tjäna pengar på våra barn, sjuka och gamla" på 1: maj plakaten.

Det dock en poäng, eftersom skattepengar rimligen inte ska gå till att bygga förmögenheter.

Främst anledningen till att det ens är möjligt är dock främst att offentliga sektorn är så pass ineffektiv att någon kan göra det mycket bättre.

Den typen av övervinster kan förhindras genom att se till konkurrensen fungerar, och att ersättningarna till bolagen jämförs med offentliga sektorns kostnader.

Sedan finns förstås risken att det fuskas med kvaliteten. Argumentet att vinstdrivande företag principiellt skulle vara sämre är ju förstås nys. Engelska skolan överpresterar över tid och privatägda S:t Görans akutsjukhus är det mest effektiva akutsjukhuset bara för att ta två exempel.

Även kvalitetsfusk kan motverkas med relativt enkla medel:

1. Resultatet mellan olika aktörer kan jämföras (volymer, resultat, klagomål osv)
2. Leverantörerna kan tvingas att bekosta oberoende revisioner som görs offentliga
3. Staten kan utveckla ett system för obligatoriska kundnöjdhetsundersökningar så att alla kan jämföra aktörer.
4. Införa stora vitesbelopp för väsentliga kvalitetsbrister

Att privatisera som man gjort nu utan större kontroll är direkt oansvarigt.

Diskussionen om vem som utför tjänsterna borde vara ganska ointressant så länge alla omfattas av tjänsterna. Noterar t.ex. att Holland, som har bäst vårdtjänster i Europa har ett helt privatiserat och fritt system fast med obligatoriska försäkringar. Den som inte kan betala försäkringen får den betald av staten. 

Vinster i välfärden del 2

Idag har Regeringens utredare av vinster i välfärden kommit på en ny snilleblixt som skall se till att kakan äts upp men ändå finns kvar. Regeringen är nämligen både för och emot vinster i välfärden.
Snilleblixten består i att man skall begränsa vinsterna till ca 8 % (+ KPI) vilket tydligen skall vara ganska precis exakt lagom mycket vinst.

Det finns dock flera problem med detta.

1) Marknaden skall gynna den bästa leverantören, men nu tas den drivkraften bort. Resurser skall kanaliseras till den utövare som ger bäst avkastning/värde eftersom det gynnar alla parter mest.

2) Blåslampan borde  vara på den som inte gör vinst. Om privata och statliga aktörer konkurrerar på samma villkor betyder en hög vinst helt enkelt att den privata aktören är effektivare (allt annat lika).

3) Företaget måste också ta förlusterna när det går dåligt, Flera års vinster kan snabbt raderas när företaget går dåligt.

4) En investerare riskerar att förlora hela beloppet, och som egen företagare hamnar du utanför trygghetssystemen. Är det då samtidigt rimligt att begränsa möjligheterna till vinst?

5) Det finns många sätt att kringgå ett vinstförbud. Till exempel kan ägaren starta ett byggbolag som fakturerar skolan höga kostnader för renoveringar och liknande.

6)  Om staten inte också äger alla företag blir det svåra gränsdragningsproblem vilket jag tidigare skrivit om på bloggen. Är det t.ex. fel att Volvo/Scania tjänar pengar på skolbussen?

Det är svårt att se förslaget som annat än populistiskt eftersom en professionell utredare rimligtvis måste vara införstådd med ovanstående problematik. Det är helt enkelt ett beställningsjobb av regeringen som försöker komma undan med hedern i behåll.

Jag har själv barn i skolålder vilka tidigare gått i flera kommunala skolor. I våras tog vi steget att flytta barnen till Engelska Skolan, och det är en enorm kvalitetsskillnad på alla plan. Kan de leverera så pass mycket bättre kvalitet och ändå tjäna en slant har jag inget emot det. Snarare borde kommunen skämmas för att de slösar bort mina skattepengar.

Vem tjänar pengar på barnen?

Senaste veckan har det återigen varit hård ordväxling om vinster i välfärden sedan Statsministern talade om att sälja barn på börsen. Just när man trodde privatiseringsfrågan blåst över för den här gången, då det inte verkar finnas någon majoritet för vinstförbud i riksdagen.

Det "råkade" tajma väl med Academedias börsnotering den 16:e juni. Helt förståeligt "rasade" VD Marcus Strömberg mot Löfvens uttalande. Antingen tillåter man ju företag i välfärden eller inte, men att uttala sig på det här sättet riskerar att göra såväl kunder (föräldrar och elever) samt aktieägare oroliga. Självklart kostar sådana uttalande Acamedia

Nåväl, om inte uttalandet följs upp med ytterligare uttalanden eller åtgärder så lägger sig nog debatten igen. Däremot kvarstår en fråga som ingen riktigt verkar ha funderat på, nämligen vart man drar gränsen för vinster.

Låt oss titta på ett par exempel.

Kalle går upp på morgonen och tar bussen till skolan.

- Buss och bränseleverantören med underleverantörer tjänar pengar 

Inne i klassrummet sitter Kalle vid bänken och öppnar ett övningshäfte.

- Byggföretaget som byggde skolan, möbelleverantören och läromedelsförlaget tjänar pengar

Därefter äter Kalle lunch i skolmatsalen

- Matleverantören med underleverantörer (bonden, tillverkaren, grossisten osv) tjänar pengar

Ni förstår säkert vartåt det lutar. Kanske tjänar du indirekt själv pengar på barnen?

Frågan om privatisering blir mest plakatpolitik eftersom det är ofrånkomligt att någon tjänar pengar på barn och sjuka. Alternativet vore nämligen att staten äger allt.

Något är helt på tok om vissa företag kan slussa miljoner till skatteparadis. Antingen är staten en fruktansvärt ineffektiv leverantör, eller så finns det inte tillräcklig med konkurrens. Detta måste ses över.

Den viktiga frågan är dock vart skattebetalarna kan få mest kvalitet per krona, och hur beställaren följaren upp leveransen. Men då tänker ju jag förstås logiskt.