Varför räntan aldrig höjs

I dagarna beslutade Riksbanken att ligga kvar med minusränta, och justerade samtidigt ned sin räntebana. Som alltid tror Riksbanken att det skall bli högre ränta framöver, men facit visar att alla andra än Riksbanken själva är bättre på att bedöma det framtida ränteläget.

Reporänta med osäkerhetsintervall

(Procent, kvartalsmedelvärden)

Så, när kommer då räntan att höjas till "normala"  nivåer?

Riksbanken (och sina centralbankskollegor) har misslyckats med inflationsmålet i ett decennium, och förhoppningarna om en överhettad ekonomi grusas av att världsekonomin börjar vända ned. Det verkar stört omöjligt att få upp inflationen i de skulddopade ekonomierna.

Samtidigt har politikerna inte genomfört nödvändiga reformer för att skapa ekonomisk  tillväxt

Visserligen kan marknaden höja priset på risk (räntan) gå upp när långivarna tappar förtroendet för låntagarna, men detta ligger delvis utanför Riksbankens kontroll.  Den 10-åriga grekiska statsobligationen får tjäna som exempel.

Vad skulle då hända om Riksbanken, eller de andra centralbankerna, höjde sin ränta? Bloggläsaren har tidigare kunna läsa om att Svenskarna är ett av världens högst belånade folk. Det betyder att en räntehöjning kommer att svida ordentligt vilket kommer att dra ned konsumtionen, vilket skapar en negativ nedåtspiral för ekonomin.

Med andra ord kommer räntorna inte att kunna höjas igen på länge, varken i Sverige eller någon annan skulddopad ekonomi. Om inte annat skulle det leda till ekonomisk härdsmälta.

Centralbankerna måste helt enkelt fortsätta trycka pengar och öka på skuldbubblan för att ekonomin inte skall krascha. Kraschar den måste än mer extrema åtgärder till, eftersom kranarna redan står vidöppna. Skuldbubblan måste fortsätta att blåsas upp för att hålla ekonomin igång.

Riksbanken kommer därför aldrig att höja räntan.

Det oundvikliga slutet blir antigen att skuldbubblan kollapsar och kastar oss in i en deflationsspiral (d.v.s. skulderna fallerar och pengarna försvinner), eller att de massiva stimulanserna leder till hyperinflation. Givetvis blir det då återigen besvärligt (läs omöjligt) för bankerna.

Finns det överhuvudtaget något realistiskt mjuklandningsalternativ?

Sexuella övergrepp på festivaler

Sommarens festivalsäsongen har dragit igång som vanligt, eller är det verkligen som vanligt? Media har nämligen flitigt rapporterat om olika övergrepp under de senaste veckorna.

Sexövergrepp är inget nytt vilket får feministerna att hänga ut Svenska män i allmänhet.

Samtidigt finns det en del som tyder på att just de här övergreppen representerar ett nytt fenomen. I flera fall, kanske till och med de flesta, handlar det nämligen främst om ensamkommande "barn" ifrån Mellanöstern och Afrika.

Det är med andra ord är det upplagt för heta diskussioner i media och TV-sofforna. 

På bloggen har det tidigare skrivits om just sexualbrott bland utomeuropeiska män, och partikollegan Fredrik Morenius har även han skrivit om att just utomeuropeiska män är överrepresenterade vilket lett till en stor ökning av sexövergreppen.

Om det nu är så att gruppen är överrepresenterad så kanske det måste till riktade åtgärder?

Vår statsminister har insett allvaret och drämmer till med (wait for it) en ny samtyckeslag. Samtycke i alla ära men handen upp - hur många tror att tafsandet på festivaler minskar dramatiskt om vi inför en samtyckeslag?

Löfven skall också på något sätt se till att polisen blir bättre på att utreda sexualbrott. Polisen verkar dock inte se sambandet och skyller mest på ökad anmälningsbenägenhet samtidigt som rättsväsendet ser till att förövare slipper straff eftersom de är barn, och utvisas kan de inte heller eftersom det är farligt i de förmodade hemländerna.

Några kraftfulla ändringar som t.ex. utvisningar av våldtäktsmän utan uppehållstillstånd lär inte ligga i korten eftersom det vore allt för känsligt.

Kvinnor i Sverige har tyvärr all anledning att fortsatt känna sig oroliga. Det lär tyvärr bli värre innan det blir bättre.

Tills dess passar på att tipsa om Krav Maga som bl.a. representeras i Sverige genom Krav Maga Global och IKMF. Israeliska kvinnor vet nämligen hur en slipsten skall dras:

Sagan om landet Tafatt

Sagan om landet tafatt

Det var en gång ett land så långt borta att nästan ingen hade hört talas om det.  Folket där levde i fred, utan att oroa sig för världen runtomkring. Staten tog hand om medborgarna och konflikter löstes i samförstånd.

Frågan är om frågan får ett lyckligt slut, för landets ledare har nämligen gått vilse.

.

Trots världens högsta skatter blir det allt svårare för staten att ta hand om medborgarna, och världen utanför gör sig påmind, inte minst genom köer av människor som vill ta del av välståndet.  Allt vi tidigare tog för givet ligger nu på bordet. Det finns stora utmaningar när det gäller skola, migration, bostäder, infrastruktur, energi, försvar, säkerhet och trygghet o.s.v..

I TV-soffan talas det om dessa utmaningar, men det verkar vara viktigare att profilera sig på en eller annan symbolfråga eller peka ut någon annan som ansvarig för sådant som inte fungerar.   Politiken har förvandlats till ett PR-spektakel där alla mest är rädda för att göra fel.

Förutom sjunkande väljarsiffror finns det numer inget som skrämmer en politiker så mycket som en redig reform. Istället är det är mer av samma som gäller, och med lite tur blir någon annans problem.

I fikarummen på arbetsplatserna börjar man däremot ana oråd, och allt fler nickar synkroniserat när aktuella problem diskuteras på afterwork-kvällen. Gapet mellan folket och makten växer sig allt större, och för vissa politiker verkar folket mest utgör ett störande moment i samhällsbygget. 

Oppositionen borde ha smashläge, men sitter vid sidan av banan och knyter skorna. Det kanske är lika bra, för de är lika rädda för reformer som regeringen.  

Det är nu längesedan det genomfördes en reform som hade mätbar effekt på våra stora utmaningat.

Vart är politikerna som vågar tala klarspråk och fatta viktiga men ibland tuffa beslut?

De verkar inte finnas i landet tafatt i alla fall.

Vem tjänar pengar på barnen?

Senaste veckan har det återigen varit hård ordväxling om vinster i välfärden sedan Statsministern talade om att sälja barn på börsen. Just när man trodde privatiseringsfrågan blåst över för den här gången, då det inte verkar finnas någon majoritet för vinstförbud i riksdagen.

Det "råkade" tajma väl med Academedias börsnotering den 16:e juni. Helt förståeligt "rasade" VD Marcus Strömberg mot Löfvens uttalande. Antingen tillåter man ju företag i välfärden eller inte, men att uttala sig på det här sättet riskerar att göra såväl kunder (föräldrar och elever) samt aktieägare oroliga. Självklart kostar sådana uttalande Acamedia

Nåväl, om inte uttalandet följs upp med ytterligare uttalanden eller åtgärder så lägger sig nog debatten igen. Däremot kvarstår en fråga som ingen riktigt verkar ha funderat på, nämligen vart man drar gränsen för vinster.

Låt oss titta på ett par exempel.

Kalle går upp på morgonen och tar bussen till skolan.

- Buss och bränseleverantören med underleverantörer tjänar pengar 

Inne i klassrummet sitter Kalle vid bänken och öppnar ett övningshäfte.

- Byggföretaget som byggde skolan, möbelleverantören och läromedelsförlaget tjänar pengar

Därefter äter Kalle lunch i skolmatsalen

- Matleverantören med underleverantörer (bonden, tillverkaren, grossisten osv) tjänar pengar

Ni förstår säkert vartåt det lutar. Kanske tjänar du indirekt själv pengar på barnen?

Frågan om privatisering blir mest plakatpolitik eftersom det är ofrånkomligt att någon tjänar pengar på barn och sjuka. Alternativet vore nämligen att staten äger allt.

Något är helt på tok om vissa företag kan slussa miljoner till skatteparadis. Antingen är staten en fruktansvärt ineffektiv leverantör, eller så finns det inte tillräcklig med konkurrens. Detta måste ses över.

Den viktiga frågan är dock vart skattebetalarna kan få mest kvalitet per krona, och hur beställaren följaren upp leveransen. Men då tänker ju jag förstås logiskt.

Vattenfalls kolgruvor

Just nu finns det en skiljelinje som delar fikarummen. Nej, det är inte melodifestivalen utan det handlar såklart om kolgruvorna. Närmare bestämt Vattenfalls kolgruvor. Sälja eller lägga ned?

Efter idel motgångar utomlands är det återigen dags att bita i det sura äpplet. Vattenfall vill, trots att man köpte kolgruvorna för inte så länge sedan, bli av med kolet eftersom det är en belastning för företaget om man skall nå sina miljömål. För att inte tala om den politiska belastningen.

Ingen politiker vid sina sinnes fulla bruk vill längre förknippas med några vattenfallaffärer, förutom miljöpartiet som vill lägga ned rubbet och låta skattebetalarna betala. Regeringen Löfven skruvar på sig och säger att det där måste vattenfall sköta själva. Underförstått vill man inte förlora pengar men samtidigt inte förknippas med affären. Kanske lika bra det med tanke på hur det gått tidigare.

Vilka alternativ har då regeringen:

Alternativ 1: Behålla verksamheten som idag
Vattenfall är låsta vid sina egna politiskt styrda miljömål och att behålla gruvorna blir därmed omöjligt. Dessutom en politiskt het potatis och ingen samvetsgrann PK politiker vågar gå den vägen.
Även om det skulle innebära en hyfsad förtjänst och kunna göras mer klimatsmart än idag .

Alternativ 2: Avveckla på 10-15 års
En oemotståndlig smitväg för politikerna, men det faller av samma anledning som alternativ 1. Om inget undantag görs i ägarstyrningen, vilket är osannolikt given regeringssammansättningen.

Alternativ 3: Gruvan läggs ned permanent
Sverige skulle återigen agera världens samvete och med skattepengar lägga ned kolgruvor utomlands. Tyskland hamnar i klistret eftersom energin behövs för att tillverka tyska bilar som annars blir för dyra med subventionerad grön energi. Det kommer ingen politiker erkänna, utan det bara händer ändå.

Alternativ 4: Sälja gruvan
En chans att komma undan med äran i någorlunda behåll. Så vad kan man då få betalt för kolet? Ingenting skulle det visa sig. Det är inte lätt att ha pokerfejs när alla vet vilken hand man har. Kolet som inte är värt någonting kommer ändå kosta mellan 20-30 miljarder eftersom det är så mycket det är värt i Vattenfalls bokföring.

Så vilken väg lär politikerna välja?. Alternativ 4 såklart, kosta vad det kosta vill. Ingen kommer vilja kommentera direkt utan siffrorna "smygs" in i bokföringen. Som vanligt är det du som betalar.

Kolet ligger dock i Tyskland och är och förblir Tysklands problem. De måste besluta om hur kolet eventuellt får brytas och eldas. Sverige kan inte med skattebetalarnas pengar köpa och lägga ned kolgruvor.

Svenskarnas skulder

Det har varit en del skriverier om hushållens lån, bostadspriser och liknande sista tiden. Många är oroliga och finansinspektionen har till och med kallat in bankerna för en uppläxning.

Anders borg låtsas som att det regnar och slänger i förbigående ut sig att en krasch nog är oundviklig. Deniability brukar det kallas i Amerikanska thrillers.

Det totala förnekandet av inflationen fortsätter fastän penningmängden ökar med cirka 8% /år, vilket "råkar" vara lika mycket som skuldökningen i landet för den som undrar hur pengar skapas. Du kan läsa mer om icke-inflationen på bloggen.

Hushållens bolåneskulder (SCB)

Miljarder kr (vänster), Årlig procentuell tillväxttakt (höger)

Så hur hållbar är då den här utvecklingen? Det är redan känt att Svenskar är bland de högst belånade i världen.  Redan 2014 låg vi på en hedrande andraplats med en skuldkvot 295% om man räknar samtliga skulder (privat, företag, offentliga).  När Grekland låg på 170% darrade världsekonomin.

Medelsvensson ligger på 370% i skuldkvot men det ökar snabbt. Dags för ett räkneexempel:

Variabel	Värde
Genomsnittlig skuldkvot (disponibel inkomst)	370%
Ökningstakt lån	7,7%
Genomsnittlig löneutveckling	2,50%
Genomsnittlig lön privat sektor	37 724 kr
Genomsnittlig skattesats	49%
Disponibel inkomst (efter skatt, exkl bidrag)	19 239 kr
Disponibel årsinkomst	230 871 kr

Om man slår ut detta på 10 år blir resultatet ungefär så här:

Om lönerna och skulderna fortsätter att öka i samma takt har alltså medelsvensson en skuldkvot på cirka 600% om 10 år.

Det ser värre ut i våra våra storstadsområden där 17% redan idag har mer än 600% i skuldkvot. Med samma exempel slutar man då en skuldkvot på 984% om 10 år justerat för något högre genomsnittlig årsinkomst.

Som en bonus vill nu två fastighetsprofessorer att staten skall garantera lån till de som inte har råd. Subprime tror jag Amerikanarna kallar det, men vi känner fenomenet bäst som "finanskrisen".

Håll nu bara tummarna för att marknaden inte höjer risken för svenska bostadsobligationer (se blogginlägg om lågkonjunktur) för då sticker marknadsräntorna snabbare än Svensson hinner binda lånet på 3-månadersräntan. Tänt var det här.

Icke-inflationen

Tidigare var definitionen av inflation att penningmängden ökade, men numer menar man att det är pengarnas värde som är det väsentliga, d.v.s. vad man får man för 100 kronor. 

Om det investeras och produceras ökar alltså värdet på pengarna. Vill man då hålla priset på valutan på en viss nivå jämfört med andra länder som Riksbanken vill måste man alltså trycka mer pengar.

Penningmängden ökar just med cirka 8%

Penningmängdens utveckling, årstakt per år (%)

Så är det då tillväxt och värdefulla investeringar som driver penningmängden?

Nja, tack vare, eller på grund av, nervösa centralbankers expansiva penningpolitik med negativa räntor och obligationsköp ökar hushållens lån i nästan exakt samma takt, d.v.s. ca 8%.  Pengar är alltså skulder. Det är givetvis mestadels bostadslån vi talar om vilket du kan läsa om på bloggen.

Det byggs förvisso en och annan bostad men till stor del säljs samma bostad om och om igen till allt högre pris. Priset ökar medan värdet är konstant (det är ju samma hus) eller till och med minskar på grund av åldersavskrivning.

Skulderna växer för övrigt snabbare än BNP, vilket går att läsa om på bland annat Cornucopia.

Pengar skapas alltså till stor del genom svenska bostadslån, och vad som händer med värdet på Svenska kronor om bostadsmarknaden kollapsar är inte så svårt att gissa. Inte heller är det svårt att gissa vad som händer om det trycks pengar i snabbare takt än riktiga produktionsökningar och investeringar.