Vinster i välfärden del 3

Det har tidigare skrivits om vinster i välfärden på denna blogg, dels angående hur svårt det är att dra gränser över vad företag kan tänkas tjäna pengar på eller inte (skolböcker, skolbyggnader osv), och dels på temat om att den mest effektiva tjänsten borde gynnas (må bäste man vinna). Det är därför en grov förenkling att skriva "ingen skall tjäna pengar på våra barn, sjuka och gamla" på 1: maj plakaten.

Det dock en poäng, eftersom skattepengar rimligen inte ska gå till att bygga förmögenheter.

Främst anledningen till att det ens är möjligt är dock främst att offentliga sektorn är så pass ineffektiv att någon kan göra det mycket bättre.

Den typen av övervinster kan förhindras genom att se till konkurrensen fungerar, och att ersättningarna till bolagen jämförs med offentliga sektorns kostnader.

Sedan finns förstås risken att det fuskas med kvaliteten. Argumentet att vinstdrivande företag principiellt skulle vara sämre är ju förstås nys. Engelska skolan överpresterar över tid och privatägda S:t Görans akutsjukhus är det mest effektiva akutsjukhuset bara för att ta två exempel.

Även kvalitetsfusk kan motverkas med relativt enkla medel:

1. Resultatet mellan olika aktörer kan jämföras (volymer, resultat, klagomål osv)
2. Leverantörerna kan tvingas att bekosta oberoende revisioner som görs offentliga
3. Staten kan utveckla ett system för obligatoriska kundnöjdhetsundersökningar så att alla kan jämföra aktörer.
4. Införa stora vitesbelopp för väsentliga kvalitetsbrister

Att privatisera som man gjort nu utan större kontroll är direkt oansvarigt.

Diskussionen om vem som utför tjänsterna borde vara ganska ointressant så länge alla omfattas av tjänsterna. Noterar t.ex. att Holland, som har bäst vårdtjänster i Europa har ett helt privatiserat och fritt system fast med obligatoriska försäkringar. Den som inte kan betala försäkringen får den betald av staten. 

När friheten lägga hinder för vår framtida frihet

Under århundraden har (främst) arbetarklassen i Europa kämpat för demokrati, rättigheter och frihet. Så här långt har det gått bra, och idag tar vi dessa nästan för givet i Sverige.

Samtidigt har utvecklingen gått åt precis åt andra hållet i andra delar av världen, till exempel i Mellanöstern. Befolkningsmängden har under bara 20 år dubblats i flera av dessa länder, samtidigt som det råder brist på i princip allting. Migrationsvågen mot Europa kommer därför fortsätta länge till.

Tack vare vårt fria och öppna samhälle kan flyktingar ifrån Mellanöstern, med all rätt, fortsätta utöva sin religion och kultur i Sverige. Problemet uppstår när dessa allt mer kommer konflikt med lokala värderingar. För att ta några exempel:

• Kampen för jämställdhet mellan könen är t.ex. på väg att få ett snöpligt slut med allt större krav på att män och kvinnor behandlas olika, t.ex. i badhus. 
• Tryckfriheten ifrågasätts av muslimer som inte kan acceptera kritik av sin religion. 
• I det tysta godkänns i praktiken barnäktenskap och hundratusentals kvinnor lever i någon form av kvinnoförtryck.  
• Länder som Saudiarabien stöttar aktivt radikala islamister i Europa, och finansierar moskébyggen i Sverige. 

Det är lätt att tänka sig att invånarna då skulle samlas på gator och torg för att protestera, eller att principfasta och högljudda politiker skulle komma undsättning. Så är inte fallet.

Vår tolerans och lagreglerade frihet verkar tvärtom ironiskt nog vara det största hindret för att försvara desamma. Förr eller senare ökar kulturkrockarna och då kommer det ställas krav på begränsningar.

Européer kommer därför troligen i allt större utsträckning behöva acceptera begränsningar för frihet och öppenhet framöver. Alternativt se dessa gradvis luckras upp eller på sikt i vissa fall försvinna.

Bostadsbrist och bostadspriser

Bostadspolitik, bostadspriser och bostadslånen diskuteras flitigt för närvarande och ett återkommande tema är bostadsbristen. Är det bostadsbrist och hur mycket påverkar detta i så fall bostadspriserna?

1) Bostadsbrist 

De flesta som köper en bostad har redan en och det här med inflyttning till städerna verkar vara en sanning med modifikation. Migrationspolitiken gör dock att vi har hundratusentals nya invånare som behöver bostäder. Ingen verkar veta hur dessa bostäder praktiskt skall kunna byggas eller vem som skall betala för dom.  De som behöver dom kan nämligen inte betala för dom, och svenskar är redan är ett av världens högst belånade folk.

2) Bostadsköer
Alliansen minskade kraftigt antalet hyresrätter genom att göra om dessa till bostadsrätter, samtidigt som det inte lönar sig att bygga nya tack vare hyresreglering.

Det byggs dock hyresrätter, men dessa har ofta så kallade presumtionshyror vilket i praktiken är marknadshyror. Det betyder att efterfrågan är låg och i Barkabystaden måste man t.ex. sänka hyrorna för att få lägenheterna uthyrda.

Det finns alltså hyresrätter  i Stockholms län, framför allt i kranskommunerna. Bristen består i att många vill ha lägenheter med låga (reglerade) hyror nära city, men några sådana lär det alltså inte byggas.

3) Bostadspriserna
Priserna för bostäder har ökat under en längre tid, men de senaste 15 åren har de stigit avsevärt kraftigare än inkomsterna.

Bostadspriser, utveckling (SCB)

Anledning är givetvis nya bostadslån och skuldsättning ökar mycket riktigt rekordsnabbt. Vore det inte för subventionerade lån (ränteavdrag) och minusräntor hade knappast priserna kunna öka i samma takt. Om räntan höjs ett par procentenheter skulle priserna påverkas direkt.

Slutsats
Det finns bostäder i Sverige, men inte billiga hyresrätter i centrala lägen.  Migrationspolitiken gör dock att vi har ett kroniskt efterfrågeöverskott och även om vi kunde bygga bostäder skulle de som behöver dessa bostäder sannolikt inte ha råd med dom .

Samtidigt subventionerar staten bolån och sätter räntan under noll vilket får bostadspriserna att rusa och svenskar att skuldsätta sig allt mer.

Inget svenskt riksdagsparti verkar vara nära en lösning.

Minusräntan gör oss fattiga

Sverige börjar så sakteliga vänja sig vid minusränta, och utsikten att Ingves skall tappa ansiktet och börja lyssna på kritikerna är nog minimal. Riksbankens mål är nämligen ett stabilt penningvärde vilket man tolkat som att vi bör ha en inflation på ca 2%. 

Hur vettigt det är att värdet av våra intjänade pengar då minskar med en sådär 25% redan år 2030 får bli föremål för ett framtida inlägg.

Tack vare minusräntan verkar kronan dock bli värdelös snabbare än så. På 5 år har kronan minskat i värde i förhållande till både dollarn (6->8 kr) och euron ( 8,3->9,7). Svensken har på 5 år blivit 25% fattigare än Amerikanen.

Man skulle kunna tänka sig att detta diskuterades livligt i fikarummen, för svenska löntagare har ju inte blivit kompenserade för detta i form av löneökningar eller högre ränta på pensionspengarna.

Kanske skulle temperaturen i fikarummen stiga om det framkom vem som faktiskt tjänar på minusräntan. Aktieägare kan t.ex. se fram emot större utdelningar och högre bolagsvärden då svenska exporten gynnas av lägre priser. Ett annat exempel är fastighetsägare som har sett priserna på sina fastigheter öka snabbt.

Penningpolitiken gör nämligen att penningmängden ökar snabbt och de nya pengarna går främst till de som redan har stora tillgångar. Samtidigt gröps värdet av löner, sparkonton och pensioner snabbt ur och den som måste låna till boende behöver låna allt större belopp.

Det är förvånande att detta inte diskuteras i fikarummen, på ledarsidorna eller inom politiken.
I framtiden lär man skaka på huvudet åt detta galna experiment. 

Vinster i välfärden del 2

Idag har Regeringens utredare av vinster i välfärden kommit på en ny snilleblixt som skall se till att kakan äts upp men ändå finns kvar. Regeringen är nämligen både för och emot vinster i välfärden.
Snilleblixten består i att man skall begränsa vinsterna till ca 8 % (+ KPI) vilket tydligen skall vara ganska precis exakt lagom mycket vinst.

Det finns dock flera problem med detta.

1) Marknaden skall gynna den bästa leverantören, men nu tas den drivkraften bort. Resurser skall kanaliseras till den utövare som ger bäst avkastning/värde eftersom det gynnar alla parter mest.

2) Blåslampan borde  vara på den som inte gör vinst. Om privata och statliga aktörer konkurrerar på samma villkor betyder en hög vinst helt enkelt att den privata aktören är effektivare (allt annat lika).

3) Företaget måste också ta förlusterna när det går dåligt, Flera års vinster kan snabbt raderas när företaget går dåligt.

4) En investerare riskerar att förlora hela beloppet, och som egen företagare hamnar du utanför trygghetssystemen. Är det då samtidigt rimligt att begränsa möjligheterna till vinst?

5) Det finns många sätt att kringgå ett vinstförbud. Till exempel kan ägaren starta ett byggbolag som fakturerar skolan höga kostnader för renoveringar och liknande.

6)  Om staten inte också äger alla företag blir det svåra gränsdragningsproblem vilket jag tidigare skrivit om på bloggen. Är det t.ex. fel att Volvo/Scania tjänar pengar på skolbussen?

Det är svårt att se förslaget som annat än populistiskt eftersom en professionell utredare rimligtvis måste vara införstådd med ovanstående problematik. Det är helt enkelt ett beställningsjobb av regeringen som försöker komma undan med hedern i behåll.

Jag har själv barn i skolålder vilka tidigare gått i flera kommunala skolor. I våras tog vi steget att flytta barnen till Engelska Skolan, och det är en enorm kvalitetsskillnad på alla plan. Kan de leverera så pass mycket bättre kvalitet och ändå tjäna en slant har jag inget emot det. Snarare borde kommunen skämmas för att de slösar bort mina skattepengar.

Bostadsbrist och migation

Det har skrivits mycket om bostadsbrist senaste tiden, och bland annat har Boverket räknat ut att det behövs 710 000 nya bostäder de närmaste 10 åren. Visst föds det en och annan svensk, men migrationspolitiken är en avgörande faktor, så låt oss undersöka detta vidare.

Nu är ju inte asylinvandring källan till alla bostadsproblem, men bara 2015  kom 162 877  asylsökande (de flesta enligt uppgift ifrån Syrien) som ju så småningom skall bo någonstans.

Som tur är ökar bostadsbyggandet kraftigt, vilket regeringen inte är sena att ta åt sig äran av, trots att dessa byggen naturligtvis planerades många år tidigare.

Färdigställda bostäder, år (SCB)

Påbörjade bostäder, år (SCB)

Regeringen vänder nu på alla stenar men som vanligt struntar man i de verkningsfulla åtgärderna och föreslår de mest skadliga. Med andra ord blir t.ex. hyresregleringen och flyttskatterna kvar, samtidigt som fokus hamnar på fler subventioner och bidrag.

Egentligen spelar det ingen roll, för det kommer enligt flera kritiker ändå inte gå att bygga bort bostadsbristen. Byggbranschen har begränsad kapacitet och dessutom måste såväl infrastruktur (el och vatten) som samhällsservice (vård och skola) byggas ut i samma takt.

Men låt oss, som en riktig politiker, lämna verkligheten en stund och anta att det faktiskt går.
Vem skall då betala för dessa bostäder? Den som har varken pengar eller jobb kan inte köpa eller hyra en bostad om inte någon annan betalar.

Svenska politiker svamlar när de pratar om att bygga bort krisen.

Våldtäktskommisionen

Sverige behöver en våldtäktskommission

I sommar har vi nästan dagligen kunnat läsa om övergrepp och våldtäkter. Bakom varje rubrik finns en kvinna som traumatiserats för livet. Enligt BRÅ har antalet anmälda sexualbrott nästan dubblats på 10 år och utvecklingen är tydligt på väg åt fel håll. Kvinnor  har all anledning att vara mycket oroade.

Samtidigt tar samhället tar på sig allt fler uppgifter, allt ifrån att bygga sportanläggningar till att hjälpa människor på andra kontinenter.  Statens allra mest grundläggande och viktigaste uppgift måste ändå att skydda landets invånare. Det har staten att misslyckas med, vilket är helt oacceptabelt.

Normalt är det medborgarna som begär hjälp av polisen, men numer efterfrågar polisen regelbundet vår hjälp att fånga sexförbrytare.  Sverige har också avsevärt färre poliser än de flesta andra EU-länder (2st per invånare jämfört med ett EU-genomsnitt på 3,5) och bara ett fåtal (ca 14% )  fall klaras upp. 

Inte blir det lättare för att polisen och media konsekvent utelämnar signalement med hänvisning till olika policy. Hur skall kvinnor kunna göra en riskbedömning om inte hotbilden är känd, och hur effektivt fångas dessa gärningsmän utan signalement?

En del debattörer menar att män i allmänhet är kollektivt skyldiga, men flera uppgifter antyder på att det kan finnas andra gemensamma nämnare bakom den stora ökningen av övergrepp. I polisens lägesrapport från maj (d.v.s. innan sommaren) framgår till exempel att asylsökande ungdomar vanligtvis ligger bakom övergrepp i simhallar och i grupp på offentliga platser för att bara ge ett exempel.

Vi är skyldiga svenska kvinnor att ta reda på reda på vad som kan ligga bakom den tragiska utvecklingen. Alla fakta måste upp på bordet! Därefter måste en rad koordinerade åtgärder genomföras. Här kommer några förslag för att sätta bollen i rullning:

•           Översyn av sexualbrottslagar och hur dessa tillämpas
•           Detaljerade uppgifter ex gärningsmännens demografi i brottsstatistiken
•           Tuffare straffskalor, särskilt för återfallsförbrytare. De skall bort ifrån gatan.
•           Användning av DNA-register
•           Ålderskontroll då det behövs för att fastställa rätt straff
•           Publicering av signalement i större utsträckning, inga fler kod 291 eller liknande
•           Ökade krav på kameraövervakning och ordningsvakter vid offentliga evenemang
•           Ökad polisnärvaro på gator och torg, prioritering av våldsbrott
•           Mer resurser för att utreda och lagföra brott
•           Utvisningar av utländskt födda förövare
•           Förebyggande arbete bland riskgrupper
•           Information till riskgrupper om svensk lag & norm, t.ex information till migranter

Nu under sommaren, då övergreppen eskalerat, går myndighetsanvariga och folkvalda på semester. Alla behöver semester, men det saknas ett krismedvetande. Läget är akut och vi kan inte stillasittande tillåta denna utveckling att fortsätta.

Sverige behöver en våldtäktskommission som snabbt, och utan politiska hänsyn, föreslår åtgärder för att öka kvinnors trygghet.